Hör nu på go´vänner så ska jag berätta för er om TjejMila 2012!
Jag klarade det i år igen. I och för sig så kom jag näst sist men vad fan gör det? Åkte 45 min snabbare än 2011 och det bästa av allt jag åkte under 4 timmar. Det var inte ett stort steg för mänskligheten men det var ett stort steg för MIG!
För du ska veta hur vansinnigt nervös jag var!!! Jag är ingen tävlingsmänniska och har aldrig varit. Inte ens när jag var liten. Har aldrig vunnit nånting vare sig i fotboll, skidor eller orientering. Slutade sporta när jag var 13 år, saknade helt enkelt vinnarinstinkt och nerver.
När jag var 19 år kom jag på det roliga med träning, mycket tack vare Emma och Annika!
Jag började träna på gymmet, cykla spinning och jag köpte ett par splitternya skidor.
Skidorna var en synnerligen god investering. Jag var arbetslös vintern innan jag började på Johanssons, den vintern bodde jag på skidorna. Befann mig mitt i skogen på en skidtur när min nuvarande chef ringde för nästan precis sex år sedan och erbjöd mig jobb!
Jag försöker åka så mycket skidor som möjligt på vintern. Bara för att det ger en feelgood känsla att knarra sig fram efter ett spår i skogen, kroppen blir stark och jag mår bra.
Tills den här säsongen har jag köpt nya skidor, då mina gamla var 6 år!
Det var en riktig utmaning när jag gav mig på TjejMila förra året, känslan när jag gick i mål var oslagbar. Hade verkligen fått slita de 4 milen ner till Robertsfors!
Anledningen till att jag anmälde mig till loppet i år var för att jag mindes den där känslan från målgången. Jag ville uppleva den igen!
Men jag var ännu mer nervös i år än i fjol av nån underlig anledning?
Kom isäng kring 00:00 natten mot söndag, dröjde nån timme innan jag somnade på grund av nervösa grubblerier. Vaknade en stund senare av att kroppen gjorde uppror! Mådde illa som aldrig förr.
Japp, fick helt enkelt gå upp och kräkas halva natten. Fick ihop ungefär fyra timmars sömn.
När jag steg upp på morgonen var jag alldeles tömd. Kände mig som en urvriden trasa, utan energi och magen gjorde fortfarande ont. Var alltså inte på humör att åka 40 km skidor!
Men jag tvingade i mig lite gröt och drog till Botsmark.
Var som ett spralligt nervknippe när jag värmde upp och la ut skidorna i starten.
Startskottet small och fältet åkte iväg. Ungefär 200 meter efter start blir jag påkörd bakifrån av en karl som ramlar och drar mig med sig. Tar mig upp på benen, men då börjar pjäxan och bindningen på vänstra skidan att bråka. När jag väl har fixat det så har de andra skidåkarna hunnit en bra bit.
Beslutar mig för att inte stressa ikapp och riskera att dra på mig mjölksyra, det är inte lönt. Utan jag får ta loppet i mitt eget tempo. Går förvånansvärt bra uppför det ökända Loberget, åker upp utan problem och väl på toppen är jag fortfarande pigg och glad!
Utförsåkningen går bra den med, inga fall. Kraftledningsgatan som avslutas med en "vägg" man ska uppför klarar jag också fint i år. När jag kommer till Åkullsjön har jag fortfarande mycket krafter kvar, får där hjälp med pjäxan som bråkat hela vägen från Botsmark och som gjort att jag fått stanna med jämna mellanrum.
Vid Liljabäckskontrollen sitter halva byn som vanligt! Mycket roligt, men jag var inne i min egna lilla bubbla så jag vet inte riktigt vilka som var där? Jag såg mamma, Magnus och Ida. Resten är som en dimma, fast jag kände stödet!
När jag kommer till Mjösjön får jag första dippen och känner att krafterna håller på att ta slut. Kämpar till Klinten, håller på att köra ihjäl mig utför den lilla backen mot Folketshus på grund av krampen i låret och skriker:
- HELVETTE!Men jag tror inte att nån hör mig grund av snöhögen som är i vägen?
Den första jag får syn på efter kurvan är han jag behöver allra mest. Vallahjälpen!
Vallan är bortnött efter 2,5 mils åkning och för att jag ska klara av Fågelsångsbacken så måste jag förbättra fästet. Jag dricker, käkar en bulle, pratar med folk
(vad jag svamlat om vet jag inte), lämnar handskarna och får skidorna vallade. Sen åker jag vidare ner mot Robertsfors.
Klarar Fågelsångsbacken utan att behöva saxa! Sedan är det bara att staka. Hinner ikapp en annan TjejMila åkare och slår följe med henne in i mål.
Målgången i år var lika härlig som i fjol! Men i år kunde jag stå på benen i målet, kändes faktiskt som att jag hade kunnat åka nån mil till. Hade krafter kvar fortfarande! Behövde inte slita lika mycket som ifjol.
Var glad resten av dagen, jag bara skrattade hela tiden ända tills jag blev övertrött och somnade.
Jag är nöjd. Men det känns lite surt att jag blev fälld i starten! Hade jag inte blivit fälld och fått problem med skidan så hade jag sluppit åka själv och kanske fått en ännu bättre tid. Men 45 min förbättring är jättebra.
Är även väldigt nöjd med vallan!
Till nästa år ska jag bli bättre på att hantera min nerver. Det är ingen optimal uppladdning att vara nervös så jag måste kräkas halva natten och bara sova 4 timmar...
Så ja, trots att jag var så nervös så jag nästan dog innan så tänker jag åka nästan år!
Jag tror mycket på att livet går ut på att utmana sina rädslor. Det gör en så mycket starkare som människa!
Känner mig som en vinnare i år igen.
Ja just det, är anmäld till Vasaloppet 2013 också. Men det är en annan historia...
Hej
