Det var en kul kväll!
Dagen efter ett krogbesök får jag alltid samma frågor:
- Jaha, vare nå pojkar ute?
- Träffade du nån trevlig karl?
- Blev det nå napp?
- Dansa du med nån?
Jag blir så jävla less, arg och så vill jag bara grina. Det funkar inte att träffa nån på krogen, speciellt inte för mig. Jag skulle önska att det funkade så, men det gör det inte!
Om mannen med stort M plötsligt skulle stå framför mig och säga:
- Hej!
Så skulle jag bli jätteglad.
Men det händer inte i min värld. Jag är konstruerad att vara singel och ensam. Att jag är konstruerad så innebär inte att jag vill vara det för evigt, jag vill gärna träffa träffa nån en vacker dag. Men jag tänker inte leta, för det klarar jag inte av. Jag går inte ut på krogen med ett mål att hitta ett ragg, som i de flesta fall inte leder nånvart.
Jag går ut för att umgås med kompisar, dansa och ha roligt!
Om jag mot förmodan skulle träffa en härlig filur som får mig att skratta så är det en STOR bonus.
Ni som är stressade över att jag lever mitt liv ensam på Kontrollplats Överklinten måste betänka att även jag också känner en viss stress. Jag menar, jag trivs som singel. Ibland trivs jag jäkligt bra och kan inte förstå hur folk väljer att leva tillsammans. Men jag har fyllt 25 år. Jag är inte yngst längre så jag känner mig också aningens stressad, och det blir absolut inte bättre av jag blir påjagad!
Eventuellt lever jag mitt liv ensam eller så träffar jag nångång en kille som vill ha mig, och bara mig. Svårare än så är det inte!
Jag vet inte vart jag vill komma med det här riktigt, tycker det är jobbigt att bli "jagad" bara. Jag vet att ni inte menar nått illa med era frågor, men jag ser ju hur det glittrar i ögonen av nyfikenhet och så svarar jag fel svar på frågan. Då slocknar glittret i ögonen. Jag vill inte göra nån besviken. Jag vill träffa nån lika mycket som Ni vill att jag träffar nån.
Men det är inte så jävla lätt...
Slutsvamlat, sängen nästa!
Hej
Jag förstår hur du menar! Kanske inte riktigt samma sak men, jag tyckte det var ungefär lika jobbigt förut när folk frågade mig om jag och Calle inte skulle flytta ihop snart. Jag ville att det skulle hända precis lika mycket som alla som frågade, men just då var han helt enkelt inte mogen och jag ville inte tjata. Men plötsligt händer det och efter 2 år så fick jag till slut frågan om jag "eventuellt kanske möjligtvis skulle kunna tänka mig att flytta ihop med honom?". Det var en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv och helt klart värt att vänta på. Just nu känns det ju som att dem där åren av väntan inte var så långa... men när jag väl var där trodde jag ju att väntan aldrig skulle ta slut. Så jag förstår dig och jag tror att allting kommer lösa sig alldeles utmärkt även för dig min vän. När du minst av allt anar det så dyker mannen med stort M upp. Jag tror på lyckliga slut :) Kram
SvaraRaderaTack! Alltid bra med lite peppande ord!
SvaraRaderaJag hoppas på det lyckliga slutet, men ibland känns det som att sånna bara existerar på film :)
Krams