Jag klarade det, fan så skönt!

Hå hå jaja!
Det känns som att jag vunnit hela tävlingen bara genom att ta mig i mål. Att ta sig över den där mållinjen var en himla härlig känsla! Och så kom E. Karlsson och sprang och tog emot mig, tur var väl det.... Annars hade jag garanterat ramlat ihop i en hög av skidor och ben, för snacka om darrig kroppen var efteråt!
Men Emma gav mig jordens största kram så jag höll mig på benen :)
Tydligen hade hon hört att jag brutit i Klinten? Men nej se det gick inte för sig.
Ylva kom också och anslöt till kramkalaset, tydligen var det hon som sagt att jag brutit. Så hon var hel förvånad att jag hipsvips var i mål i Robertsfors.
Det var roligt att göra dem förvånade!

Men jag kan säga att jag ville bryta, i Åkullsjön redan. Jag hade inget pulver kvar i kroppen efter Loberget och kraftledningsgatorna från Botsmark. Tänk dig att du kommer och åker efter världens längsta raksträcka och plötsligt är det en vit vägg framför dig. Väggen är en backe som du ska bestiga. FY FAN! Och hela sträckan börjar ju med Loberget. Jag hade mjöksyra redan efter det berget.

Men jag kämpade till Åkullsjön och där skiljdes mina och Ylvas vägar åt. Efter det började det gå bättre när jag fick åka ensam i mitt eget tempo som jag satte upp. Och när jag tog mig till Mjösjön och träffade hejarklacken så fick jag lite mer krafter och i Klinten hade jag också ett gäng entusiaster. Det hjälpte mycket!
Jag stannade och pratade med folk lite här och där, ett gäng ungar sa bland annat:
- Vi håller på dig! Du är snäll!
Tydligen var det inte så många som tog sig tid att stanna.

Två vurpor lyckades jag göra idag. En mellan Botsmark och Åkullsjön i en utförsbacke. Vet inte riktigt vad som hände, kändes som jag hade full kontroll men helt oväntat befann jag mig på mage med näsan i snön.
Det andra fallet blev i uppförsbacken bakom hockeyplan i Klinten. Jag hade mer glid bakåt än framåt så jag föll på knä, blev dock framhejad av skotergänget som hängde där och käkade hamburgare!

Folk säger att jag sett ruskigt pigg ut idag. Men jag lovar! Jag var inte pigg. Armarna ville inte alls vara med på slutet, benen kändes som timmerstockar, i huvudet befann jag mig nån helt annanstans än i skidspåret och om nån hade filmat hur jag åkte på slutet så hade det varit ett praktexempel på hur man INTE åker längdskidor.

Jag har gått och varit nervös för detta sen jag ramlade från lastbilen i vintras och det blev inte bättre av att jag åkte på förkylningen nu senast, därför känns det så himla bra att jag klarade av det! Känner mig som Pippi Långstrump - superstark!

Men nu är jag trött, så trött! Ska gå och sova ända till 03:30 fast det känns som jag skulle kunna sova ett dygn.

Tack för idag, slut för idag!

Hej