När olyckan är framme

Jag trodde inte igårmorse när jag steg upp att dagen skulle avslutas med att jag satt på akuten med en blodig haka, blåslagna knän, molande värk i huvudet och en allmänt mörbultad kropp!
Men det gjorde jag.

Kring klockan 10:00 var olyckan framme på jobbet. Jag skulle lasta virke, hade precis varit upp på flaket för att ta av en kedja och skulle lugnt och försiktigt "hoppa" ner igen.
Jag såg inte isfläcken som var täckt av pudersnö, men det gjorde min fot. Den klev på den och jag åkte med en jävla fart i backen!
Knäna slog i först och sen dunkade jag hakan i marken, hann aldrig va med och ta emot mig.
När jag väl fattade vad som hänt så låg jag där, på magen med ansiktet tryckt mot kall snö och kände att det här gick inte riktigt bra...
Lyckades kravla mig upp och åkte då på jordens yrselattack!
Fall mot hårt underlag är ingen bra kombination.
Jag lastade färdigt lastbilen, det var när vi var klara som truck-chaffisen fick syn på mig och mitt blodiga ansikte (jag visste inte att jag blödde).

- Vad har hänt? undrade han.
- Jag föll ner från flaket, svarade jag.

Jag hade så jävla ont så jag skakade i hela kroppen, men stursk som jag är ville jag inte visa nått. Dock såg han att jag hade ont och var groggy, så det var han som sa åt mig att parkera lastbilen och åka hem.
Det gjorde jag.
Fast det hade jag nog gjort även om jag inte blivit tillsagd.

Det blev först vårdcentralen, fick sedan remisser därifrån till sjukhuset för röntgen och sist men inte minst satt vi på akuten några timmar för att kolla huvudet.
Läkaren på akuten sa:
- Mäh, varför kör du lastbil? Det är väl inte kvinnligt?!
Nää.. det kanske inte är kvinnligt. Men det är ett jobb, och dom flesta dagar går det bra!

Men utgången av detta blev i alla fall positiv! Jag hade inga frakturer. Har bara en ordenligt blåslagen och ömmande kropp. Käkarna mår väl sämst, så dåligt att jag ska äta flytande/mosad mat nån/några veckor framöver.
Fast det ska jag kunna uthärda!
Det är intressant hur kroppen fungerar egentligen. Idag har jag ont i dom flesta musklerna i kroppen, men det är bara för att den spände sig i fallet för att rädda resten! Känns som att jag har en låsning nånstans också, då det är svårt att ta djupa andetag.
Min nacke är ett ständigt orosmoment.


Jupp, det var en dag i mitt liv.
Lite väl mycket action! Och jag är ingen actionhjälte, för jag kan inte kliva upp och se oberörd ut.

Hej