Fy Fan vad jag är bra...

Igår så beslöt jag mig för att släppa honom fri...
Förr, när jag var hopplöst förälskad i honom så gjorde han mig konstant ledsen..
Och nu när vi bara är vänner, och jag trodde vi var bra vänner, så lyckas han igen att få mig osäker och känna mig värdelös.

Gudarna ska veta att jag har försvarat honom...
Försökt få alla de andra att inse att han är världens roligaste kille om än jävligt osäker.
Har förklarat för alla som har varnat mig för honom att jag verkligen känner honom och att han är en mjuk, snäll och förbannat kompetent och trevlig under den där tuffa masken han alltid envisas med att hålla upp.

Men igår var det som om något gick sönder inom mig.
Jag är inte värd att bli behandlad så här.
En gång i kallaste januari så ropade han efter mig att "Ingen känner mig som du".
Vad är det värt nu??
Jag har fattat beslutet att sluta vara den "Snälla fröken svår"
Kan inte människor behandla mig med respekt så får det vara, jag är inte värd att ta en sådan skit. Jag behöver inte sådana "vänner" i min innersta krets....

Mina riktiga vänner står på min bro klockan 03.00 på morgonen och hojtar att de vill bjuda på en snaps, eller kommer med en noppig tomtedräkt 06.30 en lördagmorgon i maj...
Jag har vänner som lämnar påskägg, blommor och hjärtformade ljus...
Jag har vänner som skulle gå genom eld och vatten för mig, som jag kan gråta med och som jag har gjort så otroligt mycket roliga saker med.
Jag vill prisa dessa människor i mitt liv, de är fantastiska, älskar dem alla...

Men ibland måste man inse att inte alla vill en väl..och det är sådana människor man måste släppa fria. Jag kunde inte vara den kompis han behövde och man kan ej heller umgås med någon som med lätthet kan sticka en kniv i ryggen på en så fort hans humör pendlar.

Over and out!